Aris Fioretos essä inleds med detta stycke:
"Efter att ha åstadkommit en spegel av pappersarken framför mig skyggar jag inför det ögonblick då jag måste kasta första blicken i den. Tänk om orden inte återger den förryckta glans som jag menade mig uppfatta då jag första gången blev varse mitt ämne, mina motiv, min besatthet? Vad om jag får se apkonster och krumbukter i stället för tankens lediga grace, känslans sköra rörelse? Vem skall jag då lasta för debaclet: min oroliga själ eller vrångbilden framför mig?"
Katarina Frostensons skriver i ett avsnitt så här:
"Vad är det som låter. Jag hör hela tiden något. Det är en röst, vi kan kalla den rösten. Sorlet, spåren av en sång. Ett grundmummel. Ormens rassel i gräset. Ventilernas sus. Min egen skalles brus – En lätt autism är kanske fallet, hur som helst en överkänslighet för läten. Jag ser på tv en liten pojke förtvivlat slå armarna över huvudet när det låter för starkt, han vispar grädde med hörselskydd på. Jag brister i gråt."
"Sobre este título" puede pertenecer a otra edición de este libro.
(Ningún ejemplar disponible)
Buscar: Crear una peticiónSi conoce el autor y el título del libro pero no lo encuentra en IberLibro, nosotros podemos buscarlo por usted e informarle por e-mail en cuanto el libro esté disponible en nuestras páginas web.
Crear una petición